Inblick utifrån ...

Återger ett mailutbytte som jag hade nyligen med en amerikansk theolog kring de här frågorna som jag tror hänger ihop. Den centrala frågan i det hela är hur man tolkar och förstår när Gud säger att Han är en. (5 Mose 6:4)

American God is just-one-theolog:
Because of the conotation in English, I really dislike the use of the word "person" in realtionship to God.  Particularly in reference to God being three persons!  I apologize for disagreeing, but I see a distinct difference.  And when speaking of Truth, and then some difference, what do you have?  How much can Truth be altered and still be truth?

God is a Spirit, Jn 4:24

1 Cor. 12:13, there is but One Spirit.

This Spirit's greatest atribute is constantly proclaimed by the angels, Holy, Holy, holy.  So to call Him a Holy Spirit does not designate another "Person" to me.  IF it does, then the Father is NOT the Father of Jesus, but the Spirit is!  Matt. 1:18-22.

In John 12:44-49, Jesus says that believing in Him is really not believing in Him, but in the one who sent him.  Verse 49 tells us He was sent by the Father.  He also says that seeing Him is seeing the one who sent Him.  See also John 14:6-10.

The primary difference is then, what name will you be baptized in?  The supposed name of the Trinity appears only one time in all of the Bible.  Consider the Old Testament name of YAHWAH, almost 7,000 times.  The name Jesus is almost 1,000 times in the New Testament.  Something doesn't weight out right there.  Jesus is the only saving name, Acts 4:12.  Jesus name is above every name in this world and in the world to come, Eph. 1:17-23.

So what name where you baptized in?  Acts 2:38, 8:12-16; 10:48; 19:5; 22:16; Rom. 6:1-3; 1 Cor. 1:13; 6:8-11; Gal. 3:27, all reference baptism in Jesus name.  It is a tough choice, but for some reason most of "Christanity" goes for a single verse that is not consistent with the Bible context, or manner of revelation.

So is there a difference?  I hope not for long!  I hope that soon all the world will see that Jesus is to have the preeminance, Col. 1:18.  How can one amoung three "co-equals" have the preeminance?  Sorry, I am not trying to be difficult.  I just see a difference.

I answered this way:

I found it really interesting reading your thoughts. We are on holy ground when thinking about Him who is our precious God knowing Him as Father, Son and Holy Spirit.

Well, it is always good to question words not used in Scripture. Nevertheless the Scriptures reveal God in different names, even showing that those names express persons that relate to each other. When Jesus is called the Son of Gods love it shows us that The Father loved not himself but his Son. When God chose to express His everlasting love to His Son He reveals himself being necessarily three persons, just to show that love always is focussing on others persons, not at one self. Love ... does not seek what is its own 1.Kor.13:5 When we deny this because we know from the Scriptures that God is One, we degree the question to just mathematics! The first chapter in the Bible says about God who revealed Himself as One: And God said, Let us make man in our image. Using the word "person" when referring to God the Father, the Son and the Spirit might be not correct. Nevertheless it seems necessary to make clear the core of Love. I am convinced that the everlasting love between the Father and the Son is the very meaning of relationships between persons on earth. When the Scriptures tell us about the first relationship on earth: and they shall become one flesh Gen.2:24 it mirrors the holy love within God. I just mention that the hebrew word "one" (ehad) is the same as used in the jewish Shema Deut.6 :4! In the same way adultery not only disgraces the love between a man and his wife but also disgraces the everlasting Love between the Father and the Son!

I will also mention some further Scriptures :

Mat 12:32 the Lord Jesus says: " And whosoever shall have spoken a word against the Son of man, it shall be forgiven him; but whosoever shall speak against the Holy Spirit, it shall not be forgiven him, neither in this age nor in the coming [one].

In this case we (nearly must) apprehend the "Son of man" being somehow different from the Holy Spirit.

The Son is also referred to as being "begotten" nevertheless He as been Son from the beginning! We cannot understand this, we can only adore Him for being from the beginning and for being a from the Father begotten Son who came to show His Fathers Love!

Even in acts 7:56 "...I behold the heavens opened, and the Son of man standing at the right hand of God. " The Son of man seems to be somehow different from God himself being in another place than God.

For me it became the more clear that it really is meaningfull to see God the Father, the Son and The Holy Spirit as three persons, yet not in terms of mankind. God just reveals Himself in different ways, but it must be Love in doing so for He is Love!

Nevertheless wo do not understand all this now! We can not apprehend God as He really is! But when we will be gathered to Him for we shall see him as he is. 1Jo.3:2  ....  we will surely know Him, and we then will praise and adore Him the more for ever!

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=143831

Det är helt otroligt vilka påhopp Laboraskolan blir utsatt för! Läs bara Dagens artikel utav Staffan Rosander. Namnet på Laboraskolan antyder att man arbetar där och ju mer jag läser om skolan desto bättre visar sig den vara. Det är en skola där inte en från Plymouthbrödrarörelsen är lärare själv, ja där inte någon lärare verkar ens vara troende själv och där i alla fall en kvinna i 40-årsåldern är lärare. Dessutom har rektorn själv fått full frihet att inrätta lärargruppen efter egen insikt utan påtryckningar från bröderna och se nu vad folk rent ut sagt skäller på dem! Det är ren ohyfs!

Jag ser faktiskt vissa paralleller med berättelsen i bibeln om Jesus och Pilatus. Medan Pilatus frågade fariseerna hela tiden: vad har han då gjort för ont? så får han bara höra "korsfäst honom! Korsfäst honom!" Kan det vara ett visst samband? Bär de kanske på tankar som sekulära fariseer inte vill veta av helt enkelt? Jag bara undrar...

Någon saklig grund finns det ju inte, visar det sig. Och när nu eleverna själva påpekar att de mår mycket bättre på den här skolan, varför skulle man missunna dem sin skola då? Vem ska skyddas här egentligen och mot vem? Och vem blir målsägaren?

I Sverige har vi ett straffsystem som har både en vedergällnings- och en rehabititeringsaspekt och jag tycker att det är bra att det är så.

Under årens gång ändras samhället, vissa problem blir mer synliga, upplevs som besvärande och då kan straffmåttet ändras, medan andra straffmått förblir oändrade. Detta kan betyda att straffmåttet för innehav/langning av narkotika i praktiken kan vara mer än straffet för mord.

Jag tror att de flesta vanliga medborgare - icke-skolade i just juridik - har en känsla att detta kan inte vara rimligt. Lägg märke till att denna känsla har med frågan kring vedergällning att göra! Jag tror att denna rättvisefrågan är en sorts inre bedömning om vad som är rätt och vad som är fel. Den kan säkert vara olika hos olika människor även om jag har svårt att tänka mig att någon skulle värdera dråp alt. mord som ett mindre brott än innehav/resp. langning av droger. Rättviseaspekten som ytterst är en moralfråga är alltså väsentlig och ska inte suddas bort utifrån tanken att förbrytaren inte blir bättre genom att sitta inne längre.

Frågan om det är rätt att höja straffmåttet ska alltså utredas på ett sådant sätt att även de olika brottens straff vägs mot varandra. Det måste vara en inre balans. Skattefusk ska så klart inte vara mera brottsligt än grov misshandel, även om straffet för skattefusk ska behöva kännas vid ordentligt för den som begår brottet! Handlar det om frihetsberövning ska den inte vara strängare än grov misshandel men när det gäller dagsböter ska den kunna vara det; den måste helt enkelt (procentsats)relateras till själva brottets finansiella fördel om straffet ska bita på förbrytaren.

Sen kan man undra över hur rättvist det är att någon som begått ett mord och fått 10 års fängelse i praktik redan efter 6 à 7 år är på fri fot, speciellt anhöriga till mordoffer kan känna att det tydligen inte väger så tungt att mörda en människa. Det är något som jag har förståelse för.

En sak som man borde ändra på är att redan vid domen antyda att straffet kommer att ligga mellan 8-12 år beroende hur brottslingen sköter sig. Det kan inte vara rätt att säga att straffmåttet är 12 år fast i praktiken blir det alltid 8! Sådant är inte trovärdigt för brottsoffret resp. dess anhöriga som upplever detta som att man bryter straffavtalet. Även undergränsen ska då kännas som en rimligt straff och jag tycker därför att skillnaden (1/3 del) är för mycket!

Även om jag inte tror att avskräckningens funktion blir så mycket större när man höjer straffmåttet, så kan det ändå kännas rättvist att någon som tagit en annans liv ska drabbas hårt av det, helt enkelt därför att de anhöriga också gör det! Att man sen lägger mycket krut på rehabilitering är säkert bra också, men rättvisetanken har enligt min bedömning fått struka på foten alldeles för mycket. Enligt min bedömning ska därför ett människoliv värderas högre än det liberala tänkandet har medfört under allt för mångårigt socialdemokratiskt styre. Jag stöder alltså ministerns initiativ!

Frågan hur vi ser på straffmåttet är viktigt även i andra sammanhang. Det kan inte vara rätt att någon som begått ett brott som vi upplever som allvarligt släpps fri nästan omedelbart! Att det inte är bara vi vanliga medborgare som tycker så, märks också i attityden hos polismän på gatan. För varför ska man göra en insats att få tag i förbrytaren om polismannen i frågan vet att insatsen kommer att belönas med nästan omedelbar frisläppning av förbrytaren?

Se även http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=142971 och DN's debattartikel

Action = reaction!  Under många, många år har avkristningen resp sekulariseringen pågått utan att man märkte så mycket av det än lite "ack och vé" från talarstolar och i vissa tidningar.  Nu har det dock nått en gräns där kristna alltmer reagerar med "nu får det faktiskt vara nog" och då gäller det oftast statens inblandning i hur man ska tycka, tänka och leva.

På ett sätt har dock avkristningen varit någorlunda positiv! Det fanns ju en tid då det var bra för kariären om man var med i kyrkan, så en sådan satsning kunde man väl kosta på sig om det skulle gynna plånboken i längden.

Den funktionen har nu eroderat bort helt och hållet. 

Det finns dock fortfarande folk kvar i kyrkan; märkligt nog enligt de som tror att förnuftet kommer att upplösa den form av vidskepelse bara man fortsätter bestrida den konsekvent. Men den kristna tron handlar ju inte om svarte katten som springer över gatan just när jag passerar eller dylikt. Jo, visst , den vidskepelse får ju gärna försvinna, men det andra, det där med att tro på en Skapare kommer aldrig att försvinna; det finns djupt förankrad i självaste människosjälen. Nej, denna tro märks kanske inte så tydligt för den får ju sällan någon positiv uppmärksamhet i det offentliga rummet, men den finns där ändå. Nöden lär folk att be och jag har hört så många gånger hur de mest inbitna ateister erkännt att de faktiskt ber till en Gud när allt känns hopplöst. De fattar oftast inte själv att de gör det men det gör klart att detta sitter oerhört djupt. 

Efter att ha sett tv-programmet "jag gör abort" i kväll känns det viktigt att ge uttryck för tankar som börjar bubbla fram.

Det som framgick mycket klart var att hela abortarenan har blivit politiserad på ett sådant sätt att kvinnan som är osäker om hon verkligen vill göra abort inte kan få den hjälp i reflektionsarbetet som hon faktiskt behöver.
Jag befarar att de som bara ser abort som kvinnans rättighet helt enkelt inte vill veta av några svåra bitar kring frågan att döda liv som ju RFSLs taleskvinna gjorde tydligt. Samtidigt anar jag att många kristna vårdkunniga är livrädda att bli (med)ansvariga för att liv släcks ut när de skulle jobba på en abortmottagning. De kanske tackar Gud att de inte behöver syssla med sådant arbete. Det är ju ett väldigt trist läge!

Jag tror att man faktiskt kan se annorlunda på saken. Det vore ju en klar fördel om troende kvinnor i vårdsektorn skulle våga ta ansvar för att möta kvinnor i sin tvekan inför abort. Om de har den mognaden att förstå att de kan tjäna en kvinna i sitt reflektionsarbete på ett sakkunnigt sätt oavsett utgången i sakfrågan då vore väl det ändå vinst! Det är ju ändå inte den mottagande yrkeskvinnan som tar beslutet eller ens behöver känna ansvar för beslutet. Det ligger helt och hållet hos den abortsökande kvinnan. Att i all ärlighet kunna möta en kvinnas ärliga behov av reflektion kring ett så svårt ämne ska vi kristna väl inte bara lämna åt de som förespråkar abort? Då kan vi ju vara säker på att kvinnan inte får den hjälp hon behöver och dessutom blir det maximalt med liv som släcks ut.

Naturligtvis behöver man som kristen yrkeskvinna bra stöd och uppbackning för att vilja stå i frontlinjen men jag hoppas ändå att de finns och inser att det kan finnas vinst för Guds Rike även här!
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=141749

Det är många rop om hjälp som når ens öra eller öga under ett vanligt dygn. Jag lär säkert inte vara ensam om den tanken. I de flesta fall av de nödrop som passerar min dataskärm så undrar jag bara : "visst!, men hur?" Ibland så får man en tanke som man vill ruva på! Twingly-funktionen gör att man kan få lite hjälp av andra också. Vi får se!



Första frågan är naturligtvis hur man ska kunna se de där barnen, för de vill ju helst inte att vi upptäcker dem som barn i missbrukarhem. De vill nog bli sedda, men knappast att vi verkligen ser dem! Det gör det inte lätt. Min första tanke var om man inte skulle kunna fixa en hemsida bakom en rad olika personer "döljer" sig. Dölja kan då inte vara rätt ord så klart, för barn i nöd mäste kunna vara viss om att de på ett säkert sätt kan lasta av sig. Ändå har jag svårt att släppa tanken att det kunde vara något positivt att sätta i gång med något sådant där barn anonymt kan träda fram och skriva om sina bekymmer, få råd med att hantera vardagens ständiga rädslor, ångest och övriga problem.

Det är vanligt att bara vända sig till snälla staten och kräva att den löser alla såna problem och som politiker är det klart att man vill finna allmänna lösningar. Samtidigt kan man fråga sig varför man inte skulle kunna utmana allmänheten? Det borde väl gå att finna människor runt om i landet som frivilligt kan tänka sig att reagera på inlägg som efterlyser uppmärksamhet och hjälp? Jag kan i alla fall tänka mig sådant! Inte för att jag tror att jag kan lösa så många problem, men därför att jag tror att någon som lyssnar och tar en på allvar kan vara just det som är mest nödvändigt. Uppriktigt intresse för andras livsproblem och viljan att se andras behov räcker för att kunna vara med, tror jag!
Jag inbjuder gärna andra till att ruva på de här tankarna ett tag!

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=141244
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=141277

I tidningen Dagen http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=140721 står en artikel om humanisternas märkliga tillvägagångssätt i hur de bemöter grupper i samhället som har udda tankar om livet.

Det är rätt underligt på vilket undermåligt sätt humanisterna marknadsför sina trossatser. Först vill de samla in röster för att kunna lägga ner Plymouthbrödernas friskola i Långaryd. Sen vill de bjuda in sig till deras skola för att undervisa om humanisternas livsåskådning. Om de går till väga på det sättet vore det väl förvånansvärt om de fick något gehör där, så överlägset de beter sig, eller hur?

Låt oss vända på saken. Tänk om en muslimsk grupp, en bibeltrogen kristen grupp eller de här Plymouthbröderna skulle skriva en helsida i Svenska Dagbladet om humanisternas skadliga livsåskådning, att den borde motverkas med all kraft därför att den tar bort allt hopp för våra barn om att livet har någon mening alls och att detta i sin tur leder till drogmissbruk, alkoholmissbruk m.m. Sedan skickar gruppen ett önskemål till de humanistisk tro främjande skolor som drabbas mest av sådant elände bland sina ungdomar för att få ge lektioner om just deras livsåskådning. Gissa om de är välkomna!

Faktum är att jag ändå tycker att det vore en bra idé. Nej, inte det med att försöka stoppa andra på ett sådant odemokratiskt sätt som humanisterna verkar stå för. De är tydligen bara inriktade på att banka in sina åsikter hos de som tänker olika i stället för att de är måna om att förstå varför de tänker annorlunda och därför vill lyssna i stället.
Varför de nu vill åt Plymouthbröderna förblir en stor gåta för mig. Bara för att de isolerar sig behöver man väl inte visa upp en sådan översittarattityd? Så långt jag vet kan man väl inte beskylla Plymouthbrödernas barn för att de underminerar samhället eller parasiterar på oss andra när just de är så ivriga att bli småföretagare och ser till att snälla staten får in en hel del extra skattepengar. Nääh, jag förstår då inte humanisterna. Inte kan de väl mena att det är bättre med ungdomar som lever i missbruk på alla möjliga sätt.

Det är väl ändå bäst att de får sin undervisningstimme för de har faktiskt en hel del att förklara... Men då ömsesidigt! För det vore väl inte mer än rättvist om bägge parter fick möjlighet att förklara sina tankar för skolgrupper, ge möjlighet till att ställa frågor för att sedan överlåta åt barnen och deras föräldrar att bearbeta vad de fått höra. Då kunde det bli någon riktig kommunikation och lär man sig att lyssna på varandra och visa respekt för varandra. Bara då vinner man något!

Summan av kardemumman är väl att jag hoppas att friskolan ger möjlighet till humanisterna att ge en lektion någon gång på våren, om bara han själv eller någon annan ska få hålla i en lektion om deras tro på en skola där de tror på humanism.